Vår egen Philippe öppnar upp sig för första gången om sin tuffa uppväxt och berättar varför han valde att göra en insamling som han döpte till "Ge barn trygghet" till BRIS via sin podd, tillsammans med Barbas... Starkt Phille att dela med dig detta. Läs hela hans text under. Grym insats grabbar, det öppnades nog mångas hjärtan och Insamlingen slutade på 11.000kr precis.
"Ska berätta något inte många vet… kort och gott. När jag var liten så trodde jag att jag var en vanlig pojke, jag mådde bra och hade en fin familj. Men när jag var 6-7 år och började skolan, det var då det började… det skulle bli väldigt jobbigt framöver. ”Jag kanske inte var som alla andra.” När jag föddes, gjorde jag det med många svårigheter. Några av dom var att jag föddes med foten böjd upp till vaden och fick ha gips många år, jag fick senare en annorlunda röst samt att jag läspade en del, ett annat var att jag hade annorlunda händer och fingrar. Dessa var bara några av dom svårigheter jag hade som syntes eller hördes, många andra jag hade var saker man inte såg på mig. Jag fick genomgå en HEL del operationer efter födseln och många var innan och under skoltiden. Innan jag gick i skolan så visste jag inte att jag ansågs vara annorlunda. Från första dagen i skolan fick jag veta att många barn kunde vara riktigt elaka och det var här ett av mina problem började… mobbningen. Jag hade svårt att hitta kompisar och några av dom jag kunde få vara med som inte mobbades kanske skämdes att vara med mig, och det märktes senare. Som tur hittade jag till slut en vän i skolan, Hassan Kafi hette han… och sedan en kompis som bodde i mitt höghus, Tomas Morales (Barbas min vän jag kör podden med) som jag kunde träffa efter skolan. Och tack vare dom blev mitt liv lite lättare snart. Jag hade plötsligt någon att hänga och skratta med och ha lite kul. Men det hindrade inte dom andra barnen från att fortsätta mobbas i skolan… och ibland gick det så långt att dom började knuffas och ville slåss… jag kunde ta emot mycket verbalt våld och några knuff, men så fort någon gav mig första slaget så var jag tvungen att stå emot och ge tillbaka. (Jag var inte den som gillade att bråka eller slå, jag hade blivit väl uppfostrad…) men om någon slog till mig först var jag tvungen att stå upp för mig själv för jag visste att ingen annan skulle göra det i skolan. Och om jag inte gjorde det så skulle fler kanske komma och göra likadant trodde jag… men jag hade nog fel, för det ledde till att fler ville se hur mycket jag kunde stå emot. Det blev mycket bråk i början men alltid och bara i självförsvar från min sida. Jag berättade nästan aldrig sånt för mina föräldrar för att jag inte ville oroa dom och inte heller för mina fröknar för att jag trodde att det bara skulle bli värre om dom andra barnen skulle få veta det. Ett av det värsta momenten jag kommer ihåg var när jag en gång blev påhoppad av 4 killar samtidigt efter skolan och det tog en stund innan alla bråk minskade. Ska jag vara ärlig så fick jag ändå lite respekt efter bråken med dom jag bråkade med och slogs nog inte mer än en gång med samma kille, för dom såg att jag inte skulle låtas bli nedslagen och inte heller stå still. Jag kunde tåla mycket när jag blev mobba, mycket jobbiga saker som dom sa till mig, men när någon gjorde något mot mina enda kompisar som jag nu hade så kunde jag säga emot direkt. Ingen fick vara taskig mot Tommie eller Hassan… dom kunde jag göra allt för. Jag hade ju lärt mig då att jag hade svårt att få kompisar och jag ville inte förlora dom enda jag hade eller att någon skulle vara taskiga mot dom som hade varit snälla mot mig, därför gav jag allt för dom, hur det än drabbade mig efteråt, som att få stryk. Och det är där jag lärde mig min vänskaps lojalitet som jag än följer idag… Men tiden gick och jag fick lära mig leva med det, att jag var annorlunda. Plötsligt insåg jag en av mina talanger… jag var duktig på att teckna och det blev intressant för många som då tog sin tid att lära känna mig bättre. Även fotboll skulle senare i livet vara en stor del av det som hjälpte mig igenom mina problem i mitt liv. Men… Hemma hade jag snart andra problem, en mamma som skulle få kämpa i totalt 10 år mot cancer… en tid som blev jätte svår och jobbig. Mycket sjukhus besök och övernattningar, dussintals mediciner, många och långa behandlingar och väldigt många oroliga dagar. Mamma gick till slut bort… Det var ingen lätt uppväxt så, men som tur var jag psykisk stark och hade en grym farsa och grymma syskon, och hade lyckats få ihop några få riktigt fina vänner som vid denna stund hade blivit några fler. Nu i mitt liv har jag 2 underbara döttrar, och om jag skulle dela mitt liv i 2, uppväxt och vuxenhet så är nog båda lika svåra. Min äldre dotter, 8 år och har ADHD och hon har själv redan fått uppleva en del jobbigt i skolan och tidigare i dagis. Men jag ger allt i min makt för att göra henne stark i psyket och i sin ödmjukhet… och jag känner att vi har lyckats med en del viktiga saker, jag och min fru… hon har väldigt mycket kvar men hon är stark och är världens snällaste och goaste lilla tjej. Sen har jag en mindre dotter på 4år som läkarna sa aldrig skulle ha överlevt födseln och sedan inte dom närmaste dagarna efter födseln, veckorna, månaderna etc… men hon gjorde det mot alla odds… hon har kommit väldigt långt hon också men även hon kommer att få det tufft, kanske t.o.m tuffare. Med en allvarlig grundsjukdom som man inte vet mycket om och väldigt svåra njurkomplikationer samt ett dussintals operationer inkl, transplantation av njure samt mediciner för livet ut så vet jag att hon kommer få det ännu tuffare. Men även där har vi mycket att jobba på och det bästa jag kan göra här är att lära henne att vara ett snällt barn och vara starkt mentalt. Det jag liksom vill säga här är att alla barn är olika och många har det jätte tufft, tuffare än vad man tror, och jag kan verkligen säga att jag VET det. Det finns hur många barn som helst där ute som har det minst lika tufft och varför dom ska behöva må så vet jag idag än inte… sånt borde inte få existera. Jag vill göra allt jag kan för alla dessa barn och därför gillar jag personligen att arbeta och prata med barn generellt samt ge dom den uppmärksamhet dom behöver och förtjänar, för man vet egentligen inte hur dom kan må inombords. Mobbning är bland det värsta jag vet och det finns mycket att prata om med barnen, med alla barn, även mobbarna. Men det är inte bara mobbing som är problem, det är våld, det är otrygghet, det är fattigdom och så mycket mer som många barn får gå igenom. Och det är därför jag valde att göra insamlingen tillsammans med Tommie och Rafed Sadek genom vår podd, Podcast Bollkallarna. För BRIS kan ge många av dessa barn den tid dom behöver för att prata och det stöd som många barn kanske inte får från sina föräldrar, nära och kära eller från någon annan nära vuxen. För barn som kanske inte är psykiskt starka eller som inte har modet eller styrkan att stå upp för sig själv. Jag hoppas att så många som kan har möjlighet att skänka en slant så att alla dessa barn verkligen kan ha någon att ringa till och prata med om sina problem, vilka svårigheterna än må vara. Det spelar ingen roll hur mycket eller hur lite du kan ge, allt räknas... ingen kan inte göra allt, men alla göra något. Alla barn ska ha rätt till trygghet… Julen handlar om att dela med sig glädje och kärlek. Uppskatta det du har, ta det inte för givet. Tack för all ert stöd och support, ni är bäst. // Philippe Antonio A.R Hemsida: http://www.bris.se/ Telefonnummer för barn och unga: 116 111 BRIS Vuxentelefon – om barn: 077-150 50 50 www.challengenow.se/bollkallarna https://www.facebook.com/donate/331259627466997/?fundraiser_source=external_url"
